Veckans reflektion handlar om sårbarhet och öppenhet – att stå ”naken” inför en annan människa.
För många av oss beroende har den tanken varit i princip omöjlig. Då grunden för beroendet är vårt medberoende – överanpassning.
Har jag tidigt lärt mig att jag behöver anpassa mig för att vara med – ta hand om någon familjemedlem – hantera någon förälder – slippa bli förlöjligad, hånad, förminskad, inte lyssnad på, vara duktig för att få bekräftelse, prestera för att få beröm etc….
Då är det viktigare att göra – än att vara!
Bara vara mig själv har vi upplevt inte räckt till eller oftast varit direkt kontraproduktivt för att få kärlek, trygghet och acceptans.
Så vår största utmaning är att prova om vi kan vara helt sanna och autentiska i en nära relation. Kan vi dela med oss av våra tillkortakommanden, våra rädslor, våra sår och vår skam?
Kan vi välja att stå upp för oss själva och säga som det är, att vara jag – med risken att någon inte kan hålla oss och möta oss i det som är?
(Om inte så blir frågan om det är en relation jag ska vara i?)
Läs den bifogade texten av en av mina favoritförfattare och reflektera om du kan stå helt ”naken” inför någon – och vem det skulle kunna vara?
Sårbar, nära och naken
Mina kära vänner…
Vi har här diskuterat något som jag har kallat för den heliga upplevelsen. Och den här veckan vill jag dela med mig av att jag ser att kvaliteten på mitt liv ökar exponentiellt när jag är villig att vara sårbar, nära och naken – i motsats till att vara helt osårbar, sluten och alltid ha min baksida täckt.
Jag har märkt att när jag är nära en annan människa är jag nära mig själv. Jag upplever att när jag är redo att dela intimitet, äkthet, mitt verkliga jag och ditt verkliga du, så upplever jag mig själv fullt ut.
Men låt mig vara tydlig här. Jag talar inte om ohämmad sexualitet, eller om urskillningslös intimitet, eller om skenande autenticitet som hamnar i TMI-territoriet. Det handlar inte om att ge människor för mycket information direkt efter ”trevligt att träffas”, inte heller om att gråta vid allas axlar även efter att man har känt dem ett tag, inte heller om att klä av sig känslomässigt eller fysiskt med varje person i din värld.
Vad det handlar om är att vara tillgänglig för verklig öppenhet och verklig intimitet med någon – i motsats till att gå igenom stora delar av sin tid här på jorden utan att vara öppen och intim med någon.
Det finns en anledning till att det värsta straffet man kan få i fängelset är isoleringscell. Fängelsepersonal har lärt sig att även om en person redan är straffad finns det ett till, ett värre, straff som kan utmätas, och det är kravet på att uthärda isoleringen ensam.
Många människor som inte sitter i fängelse bygger ändå ”ett fängelse efter eget huvud”. De låser in sig själva – i sitt hem eller i sitt sinne, eller bådadera – och vägrar släppa in någon. Jag tycker mig inte se att många av dessa människor är överdrivet glada.
Det är sant att det finns en och annan enstöring som säger sig vara lycklig över att vara helt och hållet ensam. Och det finns personer som går med i religiösa ordnar eller andra sällskap där intima möten (för att inte tala om sexuella utbyten) inte är en del av normen. Men för de allra flesta människor går vägen till det sanna jaget inte genom känslomässig eller fysisk isolering, utan genom öppenhet och närhet.
Det finns en anledning till detta. Människan har ett cellulärt minne, och därmed en intuitiv förståelse, för att vi alla är ett, att enhet är den naturliga ordningen och att isolering och separation inte bara är ovanligt utan onaturligt.
Det kan finnas stunder under en långvarig närhet då ensamhet skapas eller tillhandahålls frivilligt, men nyckeln här är ”frivilligt”. I ett sådant sammanhang kan stunder av avskildhet och avskildhet vara fantastiskt föryngrande och är faktiskt
hälsosamma. Men en hel livsstil som utesluter intimitet när som helst med någon annan person kan vara mycket, mycket ensam – och faktiskt försvagande.
Ensamhet är i själva verket den största sociala frågan på vår planet idag. Vi lever i en värld av ökande isolering, där storfamiljer försvinner och möjligheterna till närhet med andra försvinner. Den plötsliga ökningen och det nästan beroendeframkallande användandet av sociala nätverkssajter på Internet av miljontals människor runt om i världen är utan tvekan mänsklighetens kollektiva kompensationsbeteende.
Men vi behöver inte aktivera en dator när vi kan aktivera en annan människa – på sig själv och på oss. Och ingenting väcker människor mer än stunder då de är autentiskt sårbara, verkligt nära eller helt nakna. Mitt bästa råd är att hitta någon som du kan vara alla tre sakerna med.
Men inte vem som helst. Jag vill starkt föreslå att det är en person som är mycket speciell för dig – och som du är villig att vara mycket speciell för. Så det finns två frågor som du gör klokt i att alltid ställa dig själv när du väljer en person som du kan vara alla tre med. Och detta gäller särskilt om du funderar på att bilda ett livslångt partnerskap med den personen.
Mer om detta nästa vecka. Till dess sänder jag dig… Kramar och kärlek,
Neal Donald Walsch
